Så begav jag mig en vacker helg till Häggsta. Dags att klättra lite och fräscha upp kunskaperna lite.
Häggsta ligger vid Glömsta i Huddinge, södra Stockholm. Det finns massor av leder här (runt 100 stycken) och den första lades redan på 30-talet. Det finns allt från nybörjarleder till 7/8-leder. Jag håller mig själv helst i den första skalan – där inte bara vill jag hålla mig – jag bör hålla mig där. Det räcker och blir över.

Vilket jäkla adrenalinpåslag jag har haft i två dagar!!! Så!
Det trodde jag inte själv innan. Jag är ju inte höjdrädd och jag är för gammal för att leva på gränsen – det vill säga jag tar det säkra före det osäkra på klippan. Men ändå infann sig både hjärtpumpning och mjölksyra i överflöd. Helt klart en överraskning. Å andra sidan är det kanske lite det jag söker (också) så det var inte helt ovälkommet.

Jag har läst och läser mycket om bergsbestigning och klättring men det är helt ovärderligt och oöverträffat att utföra allt du läser om på riktigt. Det som verkar så lätt visar sig vara betydligt mer komplicerat och det avancerade blir hanterbart och ibland självklart efter lite övning.
Och ofta, i verkliga världen, ute på berget tycker jag att ”självklart” är en bra känsla. Det vill säga att jag är trygg med vad jag ska göra och hur jag ska göra – inte minst vid oförutsedda händelser som olyckor, dåligt väder, sjukdomar etcetera.
På det hela taget har jag haft en superhärlig helg, jag har blivit lite visare (lite) och jag har blivit lite bättre på klättring (lite). Jag har också väckt upp intresset för klättring igen – pass upp Alvin nu ska det klättras. 🙂 Jag har dessutom förärats med en svidande bondbränna så jag har väl blivit lite snyggare också (lite).