Hem Inspiration Äventyr i Norge

Äventyr i Norge

978
2
Alvin i Norge, Lysefjorden
Alvin i Norge, Lysefjorden

För att få med oss lite äventyr in i höstens ekorrhjul så valde jag att tillsammans med minstingen, avsluta sommaren med ett riktigt äventyr.

Sagt och gjort, vi tog vårt pick och pack och gav oss iväg till Stavanger och Lysefjorden. Förutom att du hittar Norges vackra natur här så hittar du även två av Norges mest uppskattade landmärken. Det ena är Kjerag och Kjeragbolten. Kjerag är den högsta punkten vid Lysefjorden – 1 110 möh. Vid kanten mot fjorden är avståndet ner 984 meter.

Här vid kanten hittar du också Kjeragbolten – en stenbumling som liksom fastnat mellan två berg. Den går att gå ut på och det är fritt fall cirka 240 meter rakt under bolten. Något för det allra modigaste med andra ord.

Kjeragbolten © Visitnorway
Kjeragbolten © Visitnorway
På andra sidan fjorden hittar du Norges mest besökta landmärke – Preikestolen – eller Prediksstolen. Ryktet säger att runt 300 000 människor besöker Prediksstolen varje år. Hua.

Nåväl dessa två landmärken var målet för resan. En Pappa-son-resa i tält.

Ja, ni förstår väl detta vid det här laget – det blev inte riktigt som vi tänkt oss 🙂

Första kvällen i Lysebotn – den lilla samlingen hus längst in i Lysefjorden – är fantastisk. Vi slår upp tältet på gräsmattan, boar in oss, lagar middag, sitter på kajen och äter glass, spelar kort och somnar ovaggade. Och åtminstone en av oss sover hela natten som en stock – äventyret har börjat.

Vi går upp tidigt nästa morgon för att komma före mängden av människor som tar sig från Stavanger till Øygardsstølen (2,5 timmars resa) på morgonen för att gå samma trekk som vi ska göra – upp till Kjeragbolten. Klockan 8:00 har vi ätit frukost, packat ihop pinalerna, rivit tältet och kliver av på parkeringen vid Øygardsstølen där turen har sin början.

Øygardsstølen
Øygardsstølen
Det första som vi möter är den starka vinden. Jag skulle tro att det blåser stormvindar i byarna. Det skulle senare bli detta som blir vårt fall – plus ett fall i riktig bemärkelse – men det återkommer jag till.

Som med så många trekker så är det mycket både upp och ner, och flera gånger. Jag inser att jag pedagogiskt måste lägga upp detta rätt när Alvin redan efter 10 steg frågar om det är toppen vi ser 100 steg upp. Verkligheten är ju att vi ska gå i flera timmar – kanske upp mot fem.

Men med pedagogiken – ”vi går dit fram” och ”vi ska bara gå ner/upp dit, sedan vilar vi”-pedagogiken kommer vi ändå riktigt, riktigt långt. Alvin är ju ändå bara 6 år och detta är hans första bergsvandring någonsin. Jag är riktigt stolt över hans insats.

Men, det oerhört vackra landskapet till trots, att vi passerat den sista stigningen till trots, och att det bara är 15 minuter kvar till Kjeragbolten och att vi är så nära att vi faktiskt ser målet på håll till trots, lägger sig Alvin helt sonika ner på backen och lovar att aldrig ta ett enda steg till i sitt liv. Inte ett enda!!! Vinden viner dessutom fortfarande ilsket och det är betydligt skönare att ligga ner stilla än att kämpa ståendes i vinden.

När jag efter ett kort övervägande med mig själv inser att Alvin menar allvar och att, om jag skulle få honom att gå den sista kilometern, skulle vara ännu längre ”hemifrån”, så är det bara att vända om. Detta är ju trots allt på Alvins villkor som resan ska ske. Att jag är tvungen att bära honom den första 1/2-kilometern är vi dock inte överens om. Men liggandets makt är stor – går han inte så går han inte.

Efter den första branten nerför stannar vi och provianterar, dricker och äter lite. Men nyfunnen glädje och med ny energi verkar resten av tillbakapromenaden sluta ganska bra.

Men det är givetvis då det händer, när vi för första gången på en halvtimma är på riktigt bra humör, när allt är som det ska. Det är då den där stenen bara är där – på fel ställe.

I ganska (för) hög fart nerför snubblar Alvin på denna. Alla som har trillat i hög fart i en nerförsbacke vet hur det funkar. Alvin slår huvudet i en sten och blodet formligen sprutar/rinner. Nerför pannan, längs med kinderna, in i ögonen, på alla kläder. Jag drar snabbt över såret och kan till min lättnad konstatera att själva såret inte är särskilt stort, men måste vara på ett känsligt område (läs typ som ögonbryn) – för mycket blod är det.

Som tur är får vi massor med hjälp av förbipasserande med både rengöring, kompresser och gasbinda. Framför allt får vi hjälp av två tysktalande tjejer som hjälper oss med ryggsäcken medan jag bär Alvin i närmare en timme uppför och nerför.

Jag känner mig som en riktigt dålig pappa som har utsatt honom för detta och är dessutom rädd för att hans relation till bergsvandring är betydligt sämre än vad den var innan.

Llysebotn - Lysefjorden
Llysebotn – Lysefjorden
Alvin själv kommer dock fram till, senare på eftermiddagen, att han vill klättra imorgon också – det vill säga gå till Prediksstolen. I detta läge vet jag inte om vi alls ska göra det, men jag känner mig ändå lättad över hans inställning.

När jag, på flyget hem från Stavanger, frågar honom vad som var bäst med resan så svarar han – ”vandringen till Kjerag”.

Vi går aldrig till Prediksstolen. Jag vill inte utsätta Alvin för att hamna i samma situation igen – det vill säga att bli så trött att han inte vill gå mer. Dessutom blåser det fortfarande kuling med tillägget att det regnar. Istället tar vi bilen till Stavanger, tar in på hotell, går ner på stan och köper leksaker och äter Norges godaste hamburgare på Døjnvill.

Ett minne för livet. Ett av de allra bästa någonsin – för mig i alla fall. Alvin får en vacker dag, själv berätta hur hans minne av denna resa är.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT MEDDELANDE

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.