Hem Bergsbestigning Mont Blanc 4 810 meter över havet

Mont Blanc 4 810 meter över havet

1009
2
Mont Blanc Summit
Mont Blanc Summit

Att ta sig upp för Mont Blanc är ingen barnlek. Det är ett respektingivande berg. Västeuropas högsta med sin 4 810 m ö h. Men hur svårt kan det vara egentligen – fyra och åtta är ju inte så mycket jämfört med sex och nio – eller?

Jag måste erkänna att jag, förförd av texterna på olika sajter om att bestiga Mont Blanc, att man inte behöver några förkunskaper, och med mina tidigare höghöjdserfarenheter, ganska rejält underskattade utmaningen. Det var inte så enkelt som jag trodde, eller rättare sagt – jag borde ha tränat betydligt mer. Det var ju inte tekniskt så särdeles svårt (så länge man är ok med lite luftighet – återkommer till det 😉 ). Men att lite nonchalant (vis a vi träning vill säga) åka ner för att bestiga Mont Blanc är inte att rekommendera. Utan mitt pannben hade jag stått mig slätt.

Vår bestigning av Mont Blanc skulle visa sig bli en enda lååång dag. Ödet ville att vi skulle göra hela turen från Nid D’Aigle till toppen, mer eller mindre, i ett enda sträck. Totalt 4 860 höjdmeter!

Tåg till Nid D’Aigle
Tåg till Nid D’Aigle
Vi lämnar Chamonix på förmiddagen för att ta oss till Bellevue-liften som ska ta oss till tågstationen vid Bellevue på 1 794 meter. Därifrån väntar en dryga halvtimmes resa med tåg till Nid D’Aigle på 2 380. Efter det är vi på vår egen hand.

Så långt så lugnt. Vi ska ta oss till Refuge de Tête Rousse på 3 187 meter. Här ska vi spendera ”natten”, det vill säga äta middag och vila tills vi, i gryningen, ska klättra vidare upp till Refuge du Goûter. Nu kommer det visa sig inte gå riktigt enligt plan…

Vandringen upp till Tête Rousse påminner naturmässigt om Aconcagua, mycket sten och åter sten. Det sliter lite på kroppen att gå på det underlaget, men på det hela taget är vandringen ganska lätt. Lite brantare mot slutet.

Väl framme i hyttan packar vi om, bäddar i ordning och äter lite middag. Guiderna sammanträder och diskuterar ganska länge och mycket bakom våra ryggar – jag tror att vi alla förstår att allt inte är helt självklart längre. Något stund tidigare har vi diskuterat vädret och sett att det inte är optimalt och att vi har dåligt väder att vänta på eftermiddagen imorgon – det vill säga då vi är på väg ner från toppen (om vi nu når den).

Det är också så, vilket är betydligt mer oroande, att den varma veckan och dagen har fått snön i Grand Couloir att smälta och göra övergången extremt osäker = farlig.

Grand Couloir Mont Blanc
Grand Couloir Mont Blanc
Det är nämligen så, att för att ta sig upp till Goûter så måste man passera Grand Couloir, en mycket brant korridor med många, många stenar och block som skönsmässigt bestämmer sig för att falla ner längs rännan. Att få en sten, nästan oavsett storlek, på sig i Couloiren är förenat med livsfara. Saken blir inte bättre av att vi tidigare, innan middagen, såg två bilstora klippblock studsa ner i korridoren. Träffas man av ett sådant har man inga bekymmer längre, det är 100% säkert. Se nedan klipp så förstår ni vad jag menar.

När guidernas överläggning är klar får vi ta del av vad de kommit fram till. Couloiren är mycket farlig så vi har i praktiken två val 1) att vänta till gryningen då, en förhoppningsvis kall natt, har frusit fast stenarna så att passagen blir säkrare – eller 2) gå nu på en gång innan ljuset försvinner så att vi kan se eventuella stenar komma farandes och förhoppningsvis hinna undan.

Klockan är ungefär 19.30 när vi får dessa alternativ serverade. Jag tror att alla i det läget ville samma sak – och klockan 19:50 står vi alla inknutna på snön och ger oss av mot Couloiren och mot Goûter för att slutligen gå mot toppen av Mont Blanc.

Om allt går som det ska, vill säga.

Nervositeten stiger betänkligt ju närmare Couloiren vi kommer. Vi hör i alla fall inga stenar falla. Ser inga heller.

Faktum är att vi alla med andan i halsen tar oss över och kan börja klättringen uppför Goûter-kammen – en brant scrambling/klättring på cirka 5-600 meter. Minst sagt luftig och exponerad. Jag är glad att vi gjorde klättringen i mörker så att jag inte såg hur högt det var. (Det skulle jag tyvärr komma att göra senare 😉 ) Längs bergssidan pågår ett åskväder med ordentligt feta blixtar. Vi vill inte att det kommer närmare, inte alls, inte kul med oväder och brant klättring på samma ställe.

Efter två timmar befinner vi oss allra högst uppe och har bara en liten vandring längs kanten bort mot den nya Goûter-stugan. Klockan är nu runt 22:00 och vi ska snart spendera de längsta cirka fyra timmarna på denna resa. Dessa utspelar sig nämligen i Goûter-stugan, sittandes, frysandes, huttrandes, krumbuktandes. Fy vilka eländiga timmar. Men vi vill att det slutar snöa, eller åtminstone slutar snöa så mycket, innan vi ger oss av mot toppen.

Vid den här stunden är jag ganska tidvill – men runt 02:00 anser Mike (vår huvudguide) att det är tillräckligt bra väder för att vi ska göra ett försök mot toppen. Det känns så befriande att få ge sig ut i mörkret och börja klättringen mot toppen istället för att frysa bort i en hytta.

Bara en liten stund senare är vi på väg. Mike går med sin bror och pappa. Mattias går med Johan och Kristian. Och Marko, en liten, irriterad italienare går med mig och Lotta – precis som det varit hela vägen hittills.

Det är nu pannbenet behövs. Det är nu det gäller att bara sätta en fot framför den andra i snön. Timme efter timme i mörkret för att decimeter för decimeter ta oss mot toppen. Underlaget är bra, nysnö på en hård ”botten” gör det lätt att gå. Stegjärnen får bra fäste.

Vägen upp (och då menar jag verkligen upp) är mödosam. Några tiotals steg och sedan är jag ganska slut. Det är först långt senare när vi passerar Dome du Goûter och det är en liten stund nerför som jag för första gången känner att min återhämtning faktiskt är riktigt bra och att detta nog kommer att gå.

Tyvärr sätter vi oss och vilar i Vallothyttan på 4 326 meter. Detta är ett av de få inslag som jag inte alls förstår mig på. I detta läge skulle jag ha föredragit att bara stanna till, äta lite, och gå vidare. Allt för att inte tappa momentum. Vilket är precis vad jag gör. Med ”bara” 450 höjdmeter kvar skulle jag gärna avstått den totala nerfrysning som jag drabbades av inne i Vallothyttan.

Efter en evighetslång halvtimme eller så sätter vi av igen. Det tar en bra stund innan jag blir tempererad igen :-). Men den nya, ökade lutningen hjälper förstås till att snabba på förloppet. Det är nu ganska brant faktiskt.

Inom kort börjar vi gå på L’arete des Bosses – den smala, bland löjligt smala kam som leder till toppen. Det är dock mycket förrädiskt. För när kammen börjar, ja då är det riktigt, riktigt långt kvar till toppen. Och kammen är löjligt smal på sina ställen, har jag sagt det? Möten? Hur är det tänkt att gå till?

Kammen är ungefär så bred att man får plats med båda fötterna bredvid varandra, ibland med bara en fot. På sina ställen är det hundratals meter ner – På båda sidorna!! Luftigt var ordet sa Bull. Kammen varar för evigt – känns det som. Men så, faktiskt som en överraskning så är vi helt plötsligt uppe, kammen tar slut, det går inte uppför längre.

07:30 den 9:e september står jag på toppen av Mont Blanc. Solen har börjat titta fram, snöandet har upphört. Jag är ett med berget. Jag är precis vad jag vill vara.

PS. Jag vet i denna stund på berget att jag ska ner också. Som någon sa – ”En lyckad bestigning är när man är nere från berget igen”. Det är en extremt viktigt del av pannbenstänket – men relativt tråkigt att skriva om i en blogg. Det skulle vara skräcken över att gå ner från Goûter-branten med nysnö och is genom hela klättringen och slutligen att korsa Grand Couloir igen – denna gång en hårsmån från fallande stenblock. Läskigt, läskigt. Men på något sätt en helt annan historia 🙂 DS.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT MEDDELANDE

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.