Jag ligger i sängen på hjärtintensiven på Norvic International Hospital i Kathmandu. Det var inte så här jag hade tänkt mig att min klättringsresa till Nepal skulle sluta. Det är helt surrealistiskt, jag ligger i en sal med cirka 12 bäddar och lika många patienter. Framför mig ligger en 17-årig tjej som har blivit överkörd av en buss. Hon kommer att dö framför mina ögon innan jag lämnar sjukhuset.
Hur hamnade jag här?
Drygt två veckor tidigare började min resa till Nepal och Sagarmatha National Park. Tanken var att klättra Kala Pathar, Island Peak och Lobuche. (se inlägg om detta här) Det var med stor lust och lika mycket eufori som jag landade i Kathmandu, mötte de bekanta dofterna, ljuden och stämningarna i Nepals livliga huvudstad. Det var ganska precis som jag mindes det. Och själen fylldes av harmoni och glädje.
Väl framme på hotellet, möttes snart gruppen upp som jag skulle vandra/klättra med, och vi spenderade ett drygt dygn i Kathmandu med sightseeing och att umgås. Allt kändes och var perfekt!
Allt gick enligt plan och inom kort genomlevde vi den något hysteriska och adrenalinstinna landningen på Luklas flygfält – en utmaning även för starka nerver.
Så var jag där igen – i bergen – där jag känner mig så hemma, mår så bra. Och det är alltid lika skönt att snöra på sig kängorna, ta på sig ryggsäcken och börja vandra. Det är nästan lite förlösande att få påbörja det som vi alla har kommit dit för att göra, att vandra på hög höjd, se de fantastiska bergen och så småningom även få bestiga, i detta fall, tre av dem.
Själva vandringen – som var fantastisk – beskriver jag i ’Vandring på hög höjd’. Detta inlägg handlar istället om hur resan skulle komma att sluta på sjukhus istället för på toppen av Island Peak och Lubuche.
Efter två veckor i bergen, sitter jag så på toppen av Kala Pathar. Jag har varit här förut. Jag har sett ut över Mount Everest, Nuptse, Lhotse, Ama Dablam och alla de andra bergen som är så vackra att det nästan gör ont. Det är en överväldigande känsla att klättra allra, allra längst upp och bara suga in livet. Jag kommer med största sannolikhet sitta här igen – det är för vackert, för bra, för att låta bli.
Fram till denna stund, och faktiskt i denna stund, mådde jag väldigt bra. Faktiskt bättre än vad jag brukar göra så här långt in i vandringen, eller så på så här hög höjd. Jag kände mig stark.
Kala Pathar är nästan 5 600 meter över havet. Innan dagen är slut, ska vi ha vandrat ner till Dingboche på 4 300 för att vila lite och förbereda för klättringen av Island Peak. För er som inte är insatta i hur höjden påverkar dig, så är en nedstigning på nästan 1 300 meter jättestor. Det innebär normalt att du mår betydligt bättre, att din andning blir bättre, att lite aptit kommer tillbaka och att sömnen blir avsevärt bättre. Så blev det också. Och för första gången på nästan en vecka somnade jag ovaggad. Det behövdes verkligen efter tre nätter med nästan ingen sömn alls.
Vid frukosten hade det inte gått över alls, utan allt jag gjorde, inklusive att sitta still – orsakade hyperventilering, eller mycket kraftig andning. Det var riktigt, riktigt jobbigt att det inte gick över. Så efter någon timme tog jag min andfådda lekamen ner till den lokala sjukstugan för att lyssna på lungorna för att se om vi, med gemensamma krafter, kunde klura ut vad detta var för någonting. Annika, en av deltagarna, tillika läkare, kunde konstatera att min vänstra lunga lät stum och inte ventilerade som den skulle. Detta berodde med allra största sannolikhet på en begynnande luftrörskatarr (vanligt förekommande på hög höjd) eller kanske lunginflammation. Så långt, så gott. Men…
…symptomen kunde också orsakas av en eventuell blodpropp i lungan. Det är ju så att risken för just detta även ökar markant på hög höjd (se denna sida om höjdens inverkan på kropp och hälsa). I tillägg till detta så är det även så att min pappa hade blodpropp i den ålder som jag är nu, vilket också medför en ytterligare ökad risk eftersom detta är/kan vara ärftligt. Ja-ha… Hur hanterar man denna information då?
Att gå ner är ju rekommendation nummer 1 i alla de fall då man får problem med hälsan på hög höjd. Med tanke på min belägenhet – att andningen inte alls var bättre – så fattade jag ändå ganska snabbt beslutet att börja gå neråt. Jag avbryter därför klättringen uppåt för att istället börja med att ta mig till Pangboche på cirka 3 800 meter.
På vägen dit, som tar cirka två timmar så hinner jag givetvis fundera riktigt mycket på hur jag ska hantera den information som jag har fått. Jag är inte särskilt rädd för att det verkligen ska vara en blodpropp, men det är självklart att tanken finns där. Vad händer om det är det? Vad händer om den lossnar?
Väl i Pangboche är andningen något, något bättre, men långt ifrån bra. Och hade det inte varit för en norrman jag pratade lite med i Tehuset där jag åt lunch, hade jag nog sovit kvar i Pangboche för att se hur jag skulle må dagen efter. Men vad han sa till mig var helt enkelt – ’Du kan inte chansa’. Det hade jag givetvis kommit fram till alldeles själv tidigare – men ibland behöver man en spark i baken för att göra verklighet av det man borde. Med hans ord ringande i öronen så fattade jag beslutet att se till att komma till den behövliga röntgenapparaten i Kathmandu. Om detta nu var en blodpropp, fanns det ingen ursäkt för att inte ta mig till sjukhuset.
Sagt och gjort och efter några samtal med försäkringsbolaget så satt jag inom någon timme i helikoptern på väg till Kathmandu. Här tog klättringen för denna gång definitivt slut. Men jag har valt att leva här och nu. Saker händer av en anledning. Och sörjandet över de missade bergstopparna var i detta läge redan över. Nu var jag mest angelägen om att få röntga lungorna för att utesluta propp.
Helikopterresan i sig, var även den, en upplevelse. Och då inte bara för det fantastiska i att få flyga på låg höjd över världens vackraste natur i ömsom solsken ömsom ösregn. Nej den var även en upplevelse eftersom vi, på grund av den obefintliga bränsletillgången inte hade tillräckligt med denna vara för att komma hela vägen till Kathmandu. Vi fick således gå ner i Lukla och via ett antal plastdunkar få tillhällt oss ytterligare lite bränsle för att förhoppningsvis komma ända fram.
I Lukla bjuds även piloten på varm mat som han äter inne i helikoptern. Han äter inte klart men väljer att ta med sig tallriken när vi lyfter igen. Väl uppe på marschhöjd plockar han upp tallriken från golvet och avslutar sonika sin måltid medan han säkert (?) flyger oss mot huvudstaden. Nu kan jag ju inte mycket om Nepalesiska flygsäkerhetsföreskrifter, men att dela uppmärksamheten mellan bergstoppar, vindbyar, moln, regn och andra eventuella flygtyg med en varm nudelsoppa, kändes så där.
Väl i Kathmandu är jag snart på sjukhuset. I tillägg till sedvanliga kontroller som syresättning, puls, blodtryck, vanliga blodprover och EKG, ska jag även stifta bekantskap med fenomenet ABG (och inte andning, blödning, chock som jag i några korta sekunder övervägde om de menade när jag tyckte att de sa ABC). Nej detta handlade om ett blodgasprov som jag dessutom upplystes om skulle vara ’very, very, very painful’. Jupp, så trevligt. Nåväl, själva provtagning var nu inte så very, very painful som de hade lovat – så det var ju bra. Men… det skulle visa sig att detta inte var det sista ABG-testet som jag skulle utstå och innan sjukhusdygnet var över skulle de ha bevisat att det var just very, very, VERY painful.
Efter någon timmes provtagningar blir jag upplyst om att jag måste läggas in för observation under 24 timmar. Detta var just inte något jag längtade efter nu när vi, efter röntgen av lungorna, kunde konstatera att det inte var någon blodpropp. Jag såg ju fram emot att komma till hotellet, få äta en god middag, och gå och lägga mig i en skön hotellsäng och sova länge, länge, länge. Men hälsan är viktigare än det mesta. Om läkarna nu hade anledning att vilja observera (och, skulle det visa sig ta massor av nya tester) så hade jag ju egentligen ingen anledning att ifrågasätta dem.
Iklädd en på tok för liten sjukhusdräkt där både navel och allsköns annan hud syntes, rullades jag, i just rullstol, in på hjärtintensiven, för det var här man hade en sängplats att avvara för natten. Denna del av min upplevelse kan jag faktiskt fortfarande inte relatera till, som om den verkligen har hänt mig.
När jag rullar in där och ’tar plats’ i sängen inser jag att detta är just en intensiv och att de cirka 12 patienter som ligger där är i avsevärt sämre skick än mig. Livshotande skulle vara det ord jag satte i stort sett på allas status. Så där och då tror jag min överlevnadsmekanism slog på och bestämde sig för att, för att kunna leva igenom detta dygn så behöver jag stänga av. Annars blir det för mycket. Så på ett helt overkligt, konstigt, tidigare ej upplevt sätt, är det precis det jag gör. Jag ser människorna, roslande, kvidande, stilla – jag ser dem få intensivvård, hjärthjälp, nyopererade, döende, i stora smärtor. Jag ser den 17-åriga tjejen dö. Jag ser hennes mamma och pappa, hennes släktingar bryta ihop.
Men jag är liksom utanför mig själv. Jag tar inte inte det på riktigt. Det blir liksom som Kafkas Processen – inget som går att relatera till, för jag kan inte förstå. Sinnet skulle krevera om jag tog in. Och så här två veckor senare känns det fortfarande som om jag inte har varit med om detta. Men det har jag. Jag vet det. Jag har fortfarande blåmärken i handlederna.
Denna helg är det Dashain – en högtid som firas i Nepal varje höst. Läkaren som ska skriva ut mig morgonen efter, ja, han firar så klart också helg och verkar inte vara jättesugen på att komma till sjukhuset för att skriva ut mig. Det måste han nämligen. Jag vare sig kan eller får lämna sjukhuset utan att han skriver ut mig. Om inget annat kommer vakterna vid dörrarna, som tar sitt uppdrag på högsta allvar, se till att jag blir kvar i sängen, bland de döende på hjärtintensiven.
Det är då min ’quest’ för att komma därifrån börjar. Jag MÅSTE komma därifrån. Sju timmar senare ska jag ha träffat läkaren, kohandlat kring nya provtagningar, väntat lite, skakat hand om att jag får lämna sjukhuset om jag lovar att komma tillbaka på efterbesök dagen efter, väntat lite till, rullat ut från intensiven, satt mig i kö för att lösa ut mig, väntat mycket till, och till slut satt mig på motorcykeln för resan mot Hotel Nirvana Garden – ett både bokstavligt och bildligt mycket passande namn just i denna stund.
Epilogen är dock inte skriven ännu. Jag vet fortfarande inte vad som hände eller varför min lunga betedde sig som den gjorde. Det ska jag försöka ta reda på här hemma. Kanske kommer denna upplevelse ikapp mig en vacker dag, kanske inte.
Det jag vet är att det inte var en blodpropp.
Det jag vet är att jag är hemma, att jag har kramat, pussat Alvin så många gånger att han har fått pappa-allergi.
Det jag vet är att jag är vid liv – ordentligt så.
Det jag vet är att bergen finns kvar.
